På de här sidorna har jag samlat litet allmän information om Nedervetil - med tanke på dom av oss som haft väldigt litet med Nedervetil att göra.
Jag har också försökt samla information om Tast och Nylunds hemman i synnerhet.
En stor del av informationen har jag hittat i Nedervetil Kommuns Hembygdsbok från 1958, i olika testamenten och genom att söka i digiarkivets dagstidningar.
Jag ger inga garantier för att det som här finns är korrekt - och all ytterligare information och kommentarer tas emot med tacksamhet.
________________________________________
Tast ligger i Österbottens nordligaste svenskbygd i Nedervetil. Nedervetil var först bara en by i Karleby socken, sedan kapell med egen kyrka och slutligen, i början av 1900-talet, egen socken med c. 2 000 invånare.
Enligt Hembygdsboken uppträder namn från Nedervetil första gången i en sakföreslängd från vintertinget i Karleby den 25.1.1551. Där nämns en Jöns Andersson i Wettella, och vid sommartinget samma år blir Olof Riip bötfälld för att ha stulit en plog av Ander Olsson i Wetillä.
I skattelängden år 1553 omnämns Wetele med 18 bönder. Tre år senare är Vetil delat i två delar: Nederwetele med 14 bönder och Öfferwetele med 5 bönder. Vid dessa äldsta tider framträder ur dunklet även enskilda namn. Under åren 1549-1585 finns på Tast hemman Jöns Björnsson och 1593 bonden Jöns Jönsson. Tast hemman är på den här tiden ett av de största hemman, som finns i Nedervetil.
År 1603 finns det 13 bönder i Nedervetil, medan deras antal är 19 fem år senare 1608.
Jordaboken 1654 är intressant, för där finns hemmanens namn utsatta: Simonsbacka (3/4 mantal), Ahlskog (½ mantal), Pelå (1 mantal), Murik (1 mantal), Jålcka (½ mantal), Tast (1 mantal), Sarin (Ollisbacka) ¼ mantal, Kajnå (1 mantal), Riippa (½ mantal), Kånung (Paasiala) 2/3 mantal, Ämmes (½ mantal), Skricku (3/8 mantal), Tast (Skog) 5/12 mantal, Knächtilä (1/8 mantal). I en personlängd nämns dessutom ett 19:e hemman: Brennkiär (1/8 mantal). År 1692 framträder i en tiondelängd också namnet Wijtawäsi, som då var ett hemman.
Efterhand delades jorden upp vid generationsskiften, och det ene nybygget efter det andra uppträdde som självständiga hemman.
I Hembygdsboken finns också en intressant artikel skriven av Erik Nygren, som berättar om ursprunget till ortsnamnen in Nedervetil.
Här bara ett lite plock:
Eftersom många olika folk under historien bebyggt området, hittar man också namn vars usprung måste sökas i fornnordiska, fornsvenska, samiska, nysvenska och finska, men också tyska. Från gammalsvenska kommer själva Nedervetil (Wädil = vadställe), Tast (Tuesth = Tawast) och Riippa (ripa = sprita löv). Kainå hör till de äldsta namnen. Enligt uppgift har platsen tidigare kallats Kaenu och varit en hamn eller handelsplats. Samebakgrund finns i Jolkka, Saarukka och Murick (Murjokk).
Framträdande eller orginella personer har också gett namn, som Kolar-Mattas, Jossmossen, Fias-backa, Britas-potten, Mattas-lindan, Pellas, Väktares-forsen, osv. Det finns också många soldatnamn som lever kvar som Brink, Wind, Carp, Skog, Fyr, Hult, Stör, Bagge, Palm, Stopp, Kräka, Kniktilä och Ring.
Och så finns det ju en massa namn som har finskt ursprung, som visar på hur Nedervetil alltid har levat på gränsen mellan språkgrupperna.
Källa: Nedervetils Kommuns Hembygdsbok, 1958
Här är inkörsporten till Nedervetil idag - byaportalen www.nedervetil.fi. Länkarna nedan fungerar tyvärr inte - uppdaterar då jag får dem att funka.
Och litet mera historia: På nätet har jag hittat några intressanta länkar som beskriver Nedervetil och Tast under Finska kriget, 1808-09. Jubileumsåret till ära sätter jag in länkarna här, så att du kan läsa om Batteriåkern och försvaret av Prästbron i Tast. Samma källa berättar mera om eldstriderna i Nedervetil. Här är också en länk där du hittar berättelser om krigshändelser i Terjärv, Kronoby och Nedervetil, från klubbekriget till andra världskriget.
Och till sist en artikel om Nedervetil kyrka och församling, skriven av kyrkoherhe Vester och ursprungligen publicerad i Österbottningen den 25.11.1948 och i Nedervetil kommuns Hembygsbok 1958, med ett tillägg av Helge Skog. Artikeln är redigerad av Elof Granholm, den 26.6.2008 och finns tillgänglig på Loffe.net. Artikeln innehåller intressant historia från Anders Chydenius tid.
Tast gård har alltså en lång historia. Namnet tror man är en sammandragning av Tavast, således ett folkslagsnamn; sådant var vanligt på 1500- och 1600-talen. Det första hemmanet som bröts ut från Tast var Skog, det skedde redan på 1700-talet.
På basen av de jordregisterutrdag, testamenten och utdrag ur lagfartsprotokoll, som jag har fått låna av mina kusiner på Tast har jag fått fram följande uppgifter om hemmanet och dess delning. Det har krävt något av detektivarbete att reda ut hemmansdelningarna, och det finns fortfarande en del frågetecken, som jag småningom försöker få svar på.
En av orsakerna till att det varit litet besvärligt är att hemmanet väldigt ofta nedärvts via döttrarna, dvs till inflyttade mågar. Jag har inte ens försökt följa upp de övriga delarnas öden - men "vår" bit av historien har jag försökt på rätsida på. Jag hoppas att det inte finns alltför många fel här nu, och jag önskar er mycket nöje på resan bakåt i tiderna!
Tast hemman omnämns alltså redan på 1600-talet, men den information jag har om hemmanet går tillbaka till 1840-talet, då Tast Skattehemman N:o 2 utgjordes av 0,7917 mantal med en total areal på ca 500 hektar. Vid den här tiden var det ursprungliga skattehemmanet delat i fyra delar: 2(1) – 2(4).
Enligt ett "Utdrag ur jordregistret öfver Nedervetil kommun i Gamlakarleby socken och Pedersöre härad af Vasa län", som fanns bland Johans och Hermans lagfartsprotokoll, var ägarna följande:
2(1) innehades av "Enkan Brita", som var född 1815. Brita Johansdr Tast var barnbarnsbarn till Matts Mattson Honga/Tast, som är en av de äldsta mågarna/bönderna på Tast jag känner till, född 1710. Britas man Carl Johansson Knechtilä hade drunknat vid en stockflottning i Vetil 1839. Brita var småkusin till Johan Mattsson Tast (Hermans morfar) , och hennes andel uppgick till 1/6 av det ursprungliga hemmanet (0,1319 mantal) och utgjordes av totalt 90 hektar, med 22 ha odlad mark.
Del 2(2) innehades as Jeremias, som var född 1786. Jeremias var från Knechtilä och kom till Tast som måg - hustrun Catharina var dotterdotter till en av de äldsta kända husbönderna på Tast - Hans Johansson Tast. Hans var född 1706, och han köpte ett hemman på Tast. Det var han som enligt domsböckerna var "känd som en besvärlig krångelbytta". Jeremias andel var lika stor som Enkan Britas, men den totala arealen var något mindre, drygt 70 hektar.
Del 2(3) utgjorde 1/4 av det ursprungliga hemmanet, och innehades av Matts Pehrsson Tast. Matts Persson levde 1764-1823, så hans del var eventuellt oskiftad. Vilka som var de egentliga innehavarna på 1840-talet vet jag inte, då de uppgifterna inte finns med i de jordregisterutdrag jag har haft tillgång till. Matts Persson ägde en 1/4 av det ursprungliga hemmanet, dvs totalt 113 hektar, med 30 hektar odlat.
Den fjärde delen 2(4) var knappt hälften av det ursprungliga hemmanet och ägdes av Matts Andersson Tast. Matts var alltså Hermans morfarsfar. Matts levde 1782-1858. Matts Anderssons hemmansdel omfattade drygt 226 hektar, med närmare 40 hektar odlad mark.
Herman morfarsfar, Matts Andersson Tast, var alltså husbonde på Tast hemmansandel 2(4). Matts var född 1782 och var alltså 62 år gammal år 1844. Hans hustru, Maria, hade dött i februari fyra år tidigare.
Om du är intresserad kan du studera Hermans föräldrars antavlor på sidan om Släkterna Tast och Ollisbacka och i släkttabellerna.
Matts och Maria hade 7 barn, som hemmanet kunde ha delats mellan.
- En av sönerna, Matts Mattsson, blev måg på Suomalax, Majabacka och flyttade dit 1844. Med honom flyttade också fadern Matts.
- En annan son, Anders Mattsson, blev måg och senare husbonde på Slotte, så ingendera av dessa söner övertog tydligen någon del av hemmanet på Tast.
Enligt min mening delades hemmanet vid den här tiden i två delar:
1. Ena halvan gick till äldsta dottern Maja Lisa, som redan 1824 gift sig med Johan Hästbacka. Enligt släkttabellerna var denna Johan Johansson Hästbacka/Tast (f. 22.05.1804, d. 28.03.1873) husbonde på Hästback och måg på Tast 247/1152 mtl (0,2144). Detta är något mer än ¼ av det ursprungliga hemmanet, så det här stämmer högst antagligen.
Johan och Maja Lisa fick två barn som blev vuxna, Maria Sofia och Johan (som alltså var Hanna Lovisas kusiner).
Maria Sofia gifte sig med Jakob Jakobsson Viitavesi/Tast, som kallades ”Lill-Jak”. Han omnämns som bonde på Tast, 551/3450 mntl (0,1597). Som kuriositet kan nämnas, att en av deras söner var Alexander Jakobsson Tast (”Ring-Gobbe”), som var Amanda Rings första man, och far till ”Lill-Anders Tast” – och alltså småkusin till Herman.
Sonen, Johan Johansson Tast, kallades "Stor-Jonnå". Det var han som byggde orgeln som finns på hembydgsgården. Stor-Jonnå gifte sig med Brita Johanna Mattsdotter Tast och fick 13 barn, varav dock endast 6 blev vuxna. Av dessa dog äldsta dottern Maria Sofia som ogift, sonen Karl Johan som ogift i Amerika och dottern Emma i Amerika. Yngsta dottern Ida gifte sig med bagaren Erik Mäki (de är begravda i Nedervetil) medan nästyngsta dottern Johanna Helena gifte sig med Artur Kronström (Korvela), som är antecknad som måg och bonde på Tast, men som flyttade till Gamlakarleby 1929 och blev gårdsägare/lastbilsägare där.
Denna Artur Korvela finns antecknad som ägare till .... mantal i ett jordregisterutdrag från 1917.
Vilka denna del av hemmanet senare delats mellan har jag inte följt upp.
2. Den andra halvan gick till sonen Johan Mattsson Tast, som alltså var Hermans morfar. Han hade 1836 gift sig med Maria Larsdotter Kaino. Enligt släkttabellerna var Johan Mattsson Tast husbonde på Tast 95/576 mtl (0,1649) vilket är ungefär 1/5 av det ursprungliga hemmanet.
Dessa två hemmansandelar är något mindre än den andel Matts Andersson innehade i början av 1840-talet, så några små delar bröts antagligen ut till de övriga barnen:
En del gick kanske till dottern Magdalena Catharina, som gift sig till Riippa med Henrik Henriksson Riippa ”Stor-Heikk”. Henrik hade drunknat i Vahinkokallio i Vetil i maj 1839 (samma olycka där "enkan Britas man drunknade?).
Med Henrik hade Magdalena fyra barn: Matts, som blev bonde på Riippa och far till tre vackra flickor (”Riipp grann-studuna”: Hilma, Matilda och Hilda), Henrik ”Lill-Hindrik” och tvillingsystern Maria Magdalena (som gifte sig med Anders Andersson Kaitfors/Ring, dvs. Richards far!) och yngsta dottern Lovisa, som gifte sig med Erik Leander Eriksson Kaino. (Richard Ring och Selma var alltså sysslingar).
Magdalena Catharina gifte om sig med Gustav Eriksson Skog i juli 1840, man jag har inte hittat några spår som pekar på Tast senare.
En möjlighet är att en del gick till dottern Anna Mattsdotter, som i juli 1840 gifte sig med Anders Larsson Kaino, men jag har åtminstone inte ännu hittat någon information som skulle tyda på att de skulle ha ärvt någon del av Tast.
Sen fanns ännu yngsta sonen Alexander. I Sigurds släkttabeller är han definierad som backstugusittare och senare inhysing på Tast. Alexander var 1840 ogift och endast 17 år gammal, vilket ju kunde förklara varför han inte fick någon större del i hemmanet.
Jag har inte hittat några som helst papper från denna delning – och antagligen finns inga sådana bevarade heller, eftersom farfar Johan inte heller hade några sådana (se nedan).
Efter diverse justeringar i samband med storskifte och någon sämjodelning med 2(1), 2(2) och 2(4), uppgick Johan Mattssons del av hemmanet till 0,1819 mantal, eller sammanlagt ca 113 hektar, med nästan 29 ha odlad mark. Johan ägde också en andel (14) i Ollisbacka skattehemman No 1, som ursprungligen var 0,4583 mantal stort. Johan Mattssons andel var 0,1649, dvs knappt 8 hektar odlad mark och ca 73 ha skog.
Om jag har räknat rätt, så var alltså Johan Mattson Tasts hemman totalt ca 150 hektar stort, med odlad mark på ungerfär 33 hektar.
Följande delning skedde vid sekelskiftet då hemmanet delades upp mellan två av döttrarna Johanna Lovisa Johansdotter och Anna Brita Johansdotter, samt deras män Johan Johansson Tast (Hermans far) och Matts Johansson Tast (Granlunds och Bångs farfar) genom följande testamente undertecknat av Johan Mattson Tast och hustrun Maria Larsdotter. I sin helhet kan ni läsa det renskrivna testamentet på en skild sida.
Notera att de båda "bortgifta" döttrarna Ida Björndahl och Emma Uunila skulle lösas ut med 800 mark vardera, och att även den "aflidna dotterns" son Alexander Tast skulle få 400 mark. Dessutom stipulerades att denna Alexander skulle har rätt "att så länge han ensam och utan eget hus är, få i gården fritt inkomma såsom uti sitt eget hem, och emot det arbete han då frivilligt förrättar erhålla erforderlig föda, sålänge han hemma vistas och i händelse han skulle drabbas af någon sjukdom, få utan ersättning njuta sängen, ocn nödig hjelp, men läkare och medicin må han sig sjelf bestå, och när han från gården bortflyttar, skall han erhålla en ko och två får."
Johan Mattsson Tast och hans hustru var 61 respektive 60 år gamla när de gjorde upp det här testamentet, och av deras fyra vuxna döttrar var alla gifta. Johan Mattsson dog två år senare 1879, medan hustrun Maria levde till år 1900, då hon dog nästan 82 år gammal.
Det finns också ett köpekontrakt daterat 1881 där bondemågarna Johan Johansson och Matts Johansson Tast köper ett 19/192 dels mantal av Tast Skattehemman N:o 2 av Anders Simonsson Tast och hans kära hustru Brita Johanna Johansdotter. Denna Brita är samma "Enka" som finns omnämd i jordregistret på 1840-talet. Hon gifte senare om sig med Anders Simonsson Riska / Tast. År 1881 flyttade paret bort från Tast och sålde tydligen då sin andel av hemmanet. Det här köpekontraktet rör en del av Britas hemmansdel.
Enligt lagfartshandlingarna som uppgjordes efter Johanna Lovisas död 1915, hade Johan inga papper som kunde styrka hur hans svärföräldrar erhållit laglig rätt till hemmanet, men eftersom ingen annan gjorde lagligt anspråk på det, så fastslogs Johans rätt till hemmanet. Pga detta drar jag alltså den slutsatsen att det inte finns bevarade papper från de äldsta delningarna 1840 (testamenten, arvsskiften eller köpebrev).
Enligt de utdrag ut jordböckerna som fanns bland Herman och Johan Nylunds lagfarter, var Johan Tast/Nylunds hemman ca 100 hektar stort, med ca 20 ha odlat. En del kom från Hanna Lovias sida genom testamentet medan en mindre del kom från Ollisbacka från Johans far.
Johan och Hanna Lovisa gjorde 1904 upp ett testamente, där de delade hemmanet i två delar mellan sönerna Herman och Emil, med undantag för hemgifter till döttrarna Ida och Signe. Notera hemgifternas storlek:
"tvåtusen (2000) mark åt hvardera, samt i hemgift en mjölkko, tre får, en byrå, två sängar, två bord, tre stolar, en toalett samt säng- och gångkläder efter ortens sed åt vardera samt dessutom åt Ida en symaskin".
Några år senare hade situationen ändrats - Ida hade gift sig med Hugo, som kom som måg till gården - och det fanns föga hopp om att Emil skulle komma hem tillbaka från Amerika.
I enlighet med Johans och Hanna Lovisas gåvobrev från 1908 delades då deras del av Tast hemman 2(3) i två delar, så att sonen Herman Nylund övertog halva hemmanet, medan dottern Ida och mågen Hugo Nyström stannade kvar på Johans och Hannas halva. Ett sämjodelningsinstrument från 1908 finns bevarat och skannat här, för den som vill se exakt hur ägorna delades mellan Herman och Johan.
Hermans andel uppgick till 0,0692 mantal av Tast skattelägenhet RN:o 2(3), 0,0028 mantal av Ollisbacka skattelägenhet RN:o 1(4), 0,0067 mantal av Ollisbacka skattelägenhet RN:o 1(4) och 0,0078 mantal av Tast skattelägenhet RN:o 2(8).. Detta torde utgöra ungefär en knapp tiondedel av det ursprungliga skattehemmanet före 1840.
År 1913 sålde Johan och Johanna hälften av sin andel, dvs 0,0330 mantal, till Hugo och Ida enligt det köpebrev som idag finns hos Clas-Göran Nylund. Jag har skrivit rent köpebrevet, för det är så intressant att se hur noggrant allting delades.
Hugo, Ida, Johan och Johanna delade fortsättningsvis det gamla huset.
År 1915 dog Johanna Lovisa, och då delades den resterande 1/4 av deras hemmansdel (0,0330 mantal) mellan arvingarna, så att Johan i giftorätt fick 2/3 (0,0220) och resten delades mellan de fyra barnen (Ida, Herman, Signe och Emil), dvs var och en fick 1/12 (0,00275). Vid bouppteckningen företräddes Emil av bonden Anders Johansson Kaino, som också biträdde Signe.
Bouppteckningen efter Hanna Lovisa finns skannad i sin helhet, och där finns hela Johans och Johannas bohag uppräknat. Först listas lösegendom i Guld, Silfver, Koppar, Messing, Bleck, Jern och Trä, sedan Kör- och åkerbruksredskap, Kreatur, Spannmål och gröda, Möbler och husgeråd, Sängkläder, Linnevaror, samt den aflidnes och enklingens gångkläder, och slutligen Diverse, Fordringar, Skulder och afkastning.
Egendomen värderades till 13 917,05 mark. Nämnas kan att Johan och Hanna ägde ett par guldörhängen, 1 matsked och 1 fickur i med ked i silver, 2 kaffepannor och 1 kittel i koppar, 1 bjellra, 2 klockor och 2 ljusstakar i messing. Kreatur fanns 1 valack häst (gammal), 2 mjölkande kor, 1 kviga och 1 får. Den gamla hästen hette Ville - det vet vi från att han undantogs från deras testamente från 1908. Kreaturen värderades sammanlagt till 585 mk.
År 1917 dog Hermans syster Signe, och hennes andel av modersarvet delades mellan Johan och de övriga syskonen. Du kan också läsa hela bouppteckningen och arvskiftet här om du är intresserad.
Den sista hemmansdelningen under Hermans tid sker efter att Emil blivit dödförklarad. På hösten 1947, när det alltså - enligt min uppfattning - gått närmare 30 år sedan Emil hört av sig brevledes, inleder Herman och Helge processen med att få Emil dödförklarad. Det var säkert Idas död i februari och pappersexercisen efter det som aktualiserade den här processen.
Den 23 september 1947 inlämnas till Häradsrätten i Karleby följande skrivelse:
Härmed få vi vördsamt anhålla att vår broder och morbroder, bondesonen Johan Emil Nylund, född 28.VII.1881, som redan år 1903 emigrerade till Amerika och icke på de senaste tio åren avhörts, måtte förklaras död.
Gamlakarleby, den 23 september 1947
Herman Nylund Helge Nyström
Bonde, bosatt i Nedervetil Bondeson, bosatt i Nedervetil
Vid tingsprocessen vittnade Hugo Villner, som känt Emil sedan barndomen, att det inte hade kommit några brev på mer än 15 år, och att han dessutom mindes att för ungerfär 15 år sedan hörts ett rykte, att Emil hade avlidit. Detta rykte hade aldrig kunnat verifieras, men eftersom Emil inte hört av sig på mer än 10 år, så förklarades han död, efter att saken kungjorts i officiella tidningen tre gånger.
Den 20 september 1948 undertecknas häradsrättens beslut att dödförklara Emil.
Åtekommer jag till småningom...