Familjen
Eget hem och många år tillsammans
Tjugo år senare var de 11! Den här bilden är tagen 1925.
Sofie var 21 år gammal när första barnet Johannes föddes och när den yngste, Göran föddes hade hon hunnit uppnå en ålder av 40 år.
Det var rätt ovanligt ännu den här tiden, att inget av barnen dog som spädbarn. Kanske Sofie hade lärt sig mångt och mycket nyttigt om barnavård under sitt år som barnjungfru hos generalen!
Sofie fick 1923 en utmärkelse för sin berömliga modersgärning. Om detta diplom och de fosterländska/etniska strömningarna som låg bakom diplomutdelningen kan du läsa mer om bakom länken.
Detta fläckiga diplom hittades i källaren hos Lars-Johan sommaren 2009. Den idag rätt främmande - nästan komiska - ordalydelsen i diplomets text får sin förklaring om man känner till den historiska bakgrunden till dessa diplom. Jag har försökt bilda mig en helhetsbild av vad det var fråga om, och det kan ni läsa mer om i "faktarutan".
Då Sofie fick diplomet hade hon fött och fostrat åtta barn, varav det äldsta var 19 år gammalt och det yngsta knappa två. Samma år i december föddes ännu det nionde barnet, Göran.
Det skulle vara intressant att veta hur farmor Sofie upplevde denna utmärkelse. Var hon stolt och glad, eller kanske något brydd och pinsamt berörd av uppmärksamheten. Från främst Astrids dagboksskriverier från slutet av 20-talet får vi en bild av en familj som var mycket nationalistisk och svenskhetsivrande, så kanske hon blev uppriktigt förtjust.
Vad tror ni andra?
Uppe på vinden i gamla gården på Tast hittade jag sommaren 2008 också en låda med foton, som jag tror har tillhört farmor Sofie, eftersom där finns så många bilder av hennes släktingar. Du hittar småningom en länk till Sofis foton i Foto-galleriet.
Hur minns vi Sofi?
Sofie lär ska ha haft en vacker sångröst, och hon uppträdde tom. med sång på tillställningar i Nedervetil när hon var ung.
Kusin Sigvard minns att mormor Sofi styrde och ställde därhemma med mjuk men fast hand. Hon var givmild och omtänksam, och kom alltid ihåg barnbarnen med julpåsar innehållande ”guttagubbar”, karameller och nyttiga saker som stickade vantar och sockor.
Astrid skrev i sin dagbok från 1928 när Herman och Sofi var halvvägs i sitt liv tillsammans: "De ha skapat ett gott hem åt oss 9 syskon och de ha uppfostrat oss i 'arbete, kärlek, bön och tro'."
Jag har själv väldigt få minnen av min farmor, men jag minns tydligt hur faster Linnéa vid läggdags kammade och flätade farmor Sofies hår till en lång, lång grå fläta som gick ända ner till midjan på henne.
Vad minns ni andra som fick uppleva Herman och Sofie?
Här ännu ett par bilder av henne, tagna 1933 och 1956:
Till en början bodde Herman och Sofie med sin växande familj hos Hermans föräldrar i gamla gården - antagligen i framstugon till höger om farstun. De fyra äldsta barnen föddes där.
1908 delades hemmanet och Herman övertog hälften av hemmanet på Tast. Därefter började Herman och Sofia bygga sig ett eget hus. Alvar var den första som föddes i nya huset.
Om hemmanet, tidigare hemmansdelningar och om hur hemmanet delades mellan Herman och hans syskon kommer det mera information senare.
Hermans föräldrars testamente 1904>
Hemmanet överförs till Herman 1908>
Denna bild av Herman och Sofi är tagen ungefär 50 år efter ungdomsbilderna ovan, år 1950, dagen efter Henriks och Göthas bröllop.
Herman dog i april 1952 och jag tror att detta är det sista fotot, som finns på honom. Här kan du också läsa den In Memoriam över Herman som publicerades i den lokala tidningen.
Hur minns vi Herman?
När det gäller Herman tycks allas första kommentar vara att han var en arbetskarl med stor A, idog och arbetsam. Det låter ju brodern Emil också förstå i sina brev.
Tystlåten.
Min pappa, Sigurd, berättade att Herman alltid lät barnen vara med i arbetet om möjligt, och visade tålmodigt hur mans skall göra. Han var också alltid var väldigt noga med att förbygga olyckor. Kanske det var lilla syster Esters dramatiska olycka som fanns i hans tankar...
Men Herman var inte alltid lika tystlåten! Eller vad säger ni om följande citat ur Nedervetil ungdomsförenings historik:
Verksamheten på 1910-talet.
Intressanta diskussionsämnen förekom hela tiden. År 1909 ställde man sig frågan om det är bättre att vara ogift eller gift. Herman Nylund var referent för det gifta ståndet, medan Karl Hansén representerade det ogifta. Trots uttalanden både för och emot det gifta ståndet "kom man inte till nån slutresultat i saken".
Herman var också en betrodd man i byn - inte så att han skulle ha haft framträdande poster i kommunala sammanhang, men man får en bild av en ansvarstagande, pålitlig man som hade många förtroendeposter.
Herman var också en betrodd man i byn - inte så att han skulle ha haft framträdande poster i kommunala sammanhang, men man får en bild av en ansvarstagande, pålitlig man som hade många förtroendeposter.
Under åren 1938-45 var han t.ex. ordförande för Tast skolans direktion och för Nedervetil sparbanks principaler. Bilden nedan föreställer dessa herrar, porträtterade år 1944. Herman hittar ni sittande i mitten.
Här kan du också se några dokument som tillhört Herman - cykelkörkort från 1916 och ett skolbetyg.
En egenskap hos Herman, som jag tror många av oss ättlingar ärvt, var nog benägenheten att spara på "viktiga" papper, kvitton och dylikt. Tack vare denna egenskap kan jag här presentera en massa små detaljer ur vardagslivet i form att skattesedlar, kvitton och försäkringspremier.
Välkommen (småningom) och ta del av dem>